Jag är rätt säker på att jag mött min överman. Han med stort H eller den som alla går och bara längtar efter att få träffa. En massa misstag från oss båda och jag bara vet jag vill behålla honom. He´s the one!. Vi åt pizza i helgen och allt jag bara kunde känna var - jag vill kräkas. Men jag  gjorde det inte och nu efteråt mår jag så himla bra att jag lät bli. Har inte druckit cola (zero) på 7 dagar, och idag tar jag även bort allt godis. Det ska vara borta till 1 juni sen får jag själv välja :D

Åh jag bara undrar, är detta sånt som man ska känna? Att man bara mår bra? Att man bara vill förverkliga sig själv ännu mer och man bara vet att HAN kommer stanna kvar för han vill ha mig när jag mår bra?

Ush =( Ställde mig på vägen 57 kg... och egentligen kanske det inte låter så lite men tänk nu på att jag har ett muskelbyggarpass varje dag och ofta ett konditionspass...

Började jobbet igår och insåg jag ska vara klonad i en vecka och ha två lektioner samtidigt då kollegan ligger i solen. Äter mindre spyr mer och nu är det utom all kontroll. Jag hoppas det löser sig när kollegan är tillbaka!! Jag hoppas få träffa killen jag dejtar snart då jag inte kan kräkas när jag är med honom utan försöker klara mig ändå... Så hoppas han kan fråga om jag vill ses snart!!!!

Vaknade upp på betydligt bättre humör än på länge. Sitter nu mitt i frukosten - lite orolig i kroppen men ska till gymmet så jag hoppas det försvinner så jag åtminstone kan få i mig lite middag eller nått sen. Denna oro sätter sig i magen och oroligt... JAG MÅSTE KUNNA KLARA EN DAG!!! Frågade en vän i veckan om tips eftersom jag är som jag är. Fick svaret när det som är värst ät måltidsersättningar för då är det som att dricka värt att testa. =)

Någon som har tips när man blir orolig i kroppen och helst vill kräkas allt man ätit?

Jag vet jag låter lite galen men det är detta som rör mig i mitt huvud. Vill ha drömkropp - vill inte äta men vet jag borde äta... HJÄLP   =)

Jag må ha en familj och vänner som säger de tycker om mig och bryr sig... men jag känner ensam, även om folk finns där så finns de ändå inte. Läste en kurs i filosofi för något år sedanoch då frågade föreläsaren oss om vi någonsin kan vara säker på någon annans existens än vårt medvetande. Då tyckte jag han var galen men nu - nej inte galen men varför i hela världen är jag då så jävla självdestruktiv? Är det enbart för att jag vill få känna att jag faktiskt finns? äh jag vet inte allt känns bara skit. Alla ni människor som finns, utgå från det värsta så kan ni bara bli positivt överraskade. Nu ska jag kräkas upp det jag precis stoppat i mig fter hårt gympass det går verkligen inte äta utan ångest =(