Jag må ha en familj och vänner som säger de tycker om mig och bryr sig... men jag känner ensam, även om folk finns där så finns de ändå inte. Läste en kurs i filosofi för något år sedanoch då frågade föreläsaren oss om vi någonsin kan vara säker på någon annans existens än vårt medvetande. Då tyckte jag han var galen men nu - nej inte galen men varför i hela världen är jag då så jävla självdestruktiv? Är det enbart för att jag vill få känna att jag faktiskt finns? äh jag vet inte allt känns bara skit. Alla ni människor som finns, utgå från det värsta så kan ni bara bli positivt överraskade. Nu ska jag kräkas upp det jag precis stoppat i mig fter hårt gympass det går verkligen inte äta utan ångest =(