och slippa känna allt jag känner vore så skönt! Jag orkar inte mer, jag som sa att jag aldrig skulle släppa in någon igen efter han som åstakom mitt namnbyte... FAN!!! killar är svin och de ska helst buras in så vi som vill vara utan dem slipper. Hade en gång en dröm - min stora kärlek men har förstått att sånt bara är bullshit. Killar / barn är bara för veka som måste få bekräfta sig genom någon annan...

Positivt? Inte riktigt va, bara realist och kan bara bli positivt överraskad!

Dagen började så jävla bra, åt frukost, lunch... och sen började urspårningen. eller inte matmässigt men hjärnmässigt. satt och messade med killen jag dejtar och han sa väl indirekt att han tvekar på mig och kan inte klandra honom. En tjej med massa problem vart hon än går, varför skulle han vilja ha henne? då måste hon vara sjukt speciell... så det är väl bara njuta så länge det varar...

Jag menar en tjej som blivit utnyttjad, familj som knarkar och sitter i fängelse pratar knappt med familjen, ex som slagit/druckit/knarkat... och toppen av isberget är bara mina ätstörningar. Så det är väl så, njut så länge det vara stäng av och hoppas han vill ett tag iaf...

Den lilla tjejen jag är vill bara bli älskad men kommer aldrig bli det varken av vänner, familj eller någon pojkvän eftersom de inte stannar...

så sitter nu med en påse chips äter den för att kräkas och hoppas jag slipper känna något så jag kan gå och sova sen...

hoppas er dag är bättre än min!!!

Återigen vaknade jag vid 05.00 pga matmardrömmar. De får mig så klarvaken att det inte är någon idé att försöka somna om. Jag vaknar och mår så illa och har sån ångest i hela kroppen att det får mig må dåligt på så många flera plan. Idag var jag inte helt ensam, är med i "viktklubb" på facebook och en kille precis som jag hade vaknat vid fem. Inte kanske av samma anledning, men vi låg och prata om lite olika saker innan klockan blev sex. Först då kände jag att jag kunde gå ur sängen med gott samvete. Hela den här jävla drömmen får mig tveka på killen jag dejtar. Varför skulle en kille så snygg och målmedveten som han är vilja ha mig? Uppenbarligen måste jag vara bra i sängen för jag är äcklig och ful. Åh inte heller särskilt rolig!

Till slut skulle jag försöka få i mig frukost, det blev 3 glas vatten och en halv macka sen kom illamåendet tillbaka...

Hur fan gör man så man klarar av att äta utan ångest? Jag skulle vilja ha bättre självförtroende så jag någon gång kunde tro på mig.

Killen jag dejtar är den första killen jag inte visar någon falsk fasad för utan han får se mig från början - läskigt! Men han sa en klok sak ang. mat igår när jag försökte förklara känslor kring mat. "Det är bara kämpa, precis som med träning måste du ge dig fan på att klara det". Det var så konkret så även jag förstår...

Denna mail kommer vara min sista utväg att slippa falla tillbaka till mina ätstörningar. Jag har idag blandad anorexi, bullemi och ortorexi. Detta är svårbehandlat eftersom jag faller tillbaka men kan inte förbereda mig för varje situation. Allt började för 14 år sen när min mor började säga åt mig att banta och att jag börjar bli tjock (53 kg / 160 lång). Jag insåg då att jag egentligen inte var normal (tränade på elitnivå så minst 7 pass i veckan) och åt lite som det var. Nu började jag kräkas efter att jag åt något onyttigt i rädsla för att gå upp i vikt. Detta beteende rullade på tills jag var 22 kanske 23 och jag träffade min (pedagogiska) far som sa att jag inte såg hälsosam ut längre. Vägde mig då och jag hade gått upp till 88 kg! Då dubblade jag min träning med milen varje dag och tänkte jag skulle springa halvmaran 4 månader senare. Jag började kräkas så fort jag åt något och om jag åt något för att hålla nere mina kalorier. Jag rasade i vikt och kom ner till 62 kg vid halvmaran. Därefter så försökte jag äta igen och började hetsäta och gick upp till 66 kg och hatade mig själv för att jag inte lyckades bli smal och göra min familj stolt. Jag las in på ätstörnngsklink där de bara ville bli av med mig så fort som möjligt och jag ljög om att jag inte kräktes längre.

Nu är jag där jag är i dag - träffat ny kille och vill klara av att äta normalt utan att tänka på mat i alla former från det att jag vaknar tills jag går och lägger mig. Jag vill inte belasta honom med alla mina okontrollerde tankar även om han et om mina ätstörningar.

Idag har jag ätit frukost lunch proteinpulver innan träning och middag samt julgodis (som jag ångrar sjukt mycket och vill kräkas). jag fattar inte varför jag ska vara så jävla svag för godiset jag ska ge bort det. Det går inte att ha hemma fa fan fan!!! jag hatar mig och min svaga sida!!!!! Någon som kan ge mig tips för hur jag ska göra för att bli hel och kunna ge honom hela mig???